Inatt var kämpig, egentligen inte mer kämpig än ngn Annan men det blev liksom den natten som fick sömnbägaren att bli helt tom.
Vi hamnade i säng mkt sent eftersom vi vuxna behövde lite tid för prat.
Lite tid att prata med varandra och låta tårarna komma och låta tårarna torkas av varandra.
Bebisen vaknade 2 timmar efter att jag lyckats somna och var redo för mat.
Först tutte och sen flaska och sen blöja och sen knorr i bebismagen (försök att rapa) bebis med täppt näsa. En timme och ngt senare lyckades vi somna om.
Bitterheten mot min partner som sover varje natt anade inga gränser. Jag tänkte liksom svart samtidigt som jag tycker att denna sömnlösa bitterhet är rätt ful när den visar sig tryne.

Jag fick lite sovmorgon men vaknade sur och hostig. Åt ingenting, drack kaffe, tog med mig min mellis ut och var borta två timmar. Sen släppte det allt eftersom.

Nu behöver jag komma i säng för att inte göra om det hela. Även om jag hade behövt gråta en skvätt även inatt.

Idag blev vår bebis fyra veckor. En ljuvlig och go bebis som redan nu har en stark vilja och är väldigt nyfiken. Så pass att sömnen ofta uteblir...inte lika skojigt för föräldrarna.
Nätterna är stökiga för både bebismagen och nu dessutom en täppt bebisnäsa.
Båda syskonen har varit förkylda och delat hjärtligt med sig till mini.

Fyra veckor sedan förlöste jag mitt tredje barn och denna gång har kroppen inte hämtat sig lika snabbt. Kanske är det åldern, kanske är det att det var tredje gången eller så är det att en inte knappt hinner vila. Magen är mörbultad och bäckenet värker som bara den. The long way back har precis börjat.
Hur som helst har jag tvingat mig ut på en timmes promenad varje dag, mest för att få luft och röra den värkande kroppen.
Det känns fantastiskt att bli lite svettig i kroppen. Har även tagit bort det mesta gottet (utom den mörka chokladen).
Det enda som fattas är lite mer sömn per dag. Samt lite mer dagsljus...

Nu the great Wall och te.