Att skapa ett liv och sätta hen till en värld där kaos råder gör saker med mig.
Jag är som ett öppet sår utan skydd. Jag är så rädd och sårbar.
Det är som att alla faror i världen lurar utanför och jag vågar knappt blunda av rädslan att ngt ska hända mina juveler.
På dagarna lämnar jag de mest värdefulla jag har och känner mig splittrad fram till jag hämtar dem och hjärtat känns helt igen.
Jag vet inte om jag alltid mäktar med tankarna och känslorna men jag lovar mig själv att göra allt för att finnas där och visa kärlek.
Jag tappar humöret och tålamodet tryter hos mig som förälder och jag försöker tänka att livet är mer än så. Jag tänker att det inte kommer skada mina barn snarare gör det mig mänsklig.
Jag felar, vissa dagar mer än ngnsin men jag berättar sakta för mig själv att jag skulle ge livet för mina barn om det så krävdes.
Att föräldraskap är en salig blandning av oändlig kärlek och kamp, tröstlösa nätter och konfliktfyllda dagar. Det är att älska sitt barn på alla sätt som går, även om det många gånger innebär tuffa beslut och markeringar.

Idag tänkte jag att jag inte behöver känna mig stressad över att ?släppa tyglarna? när det gäller min storis. Jag kan går med honom till och från skolan för att jag vill och kan (just nu). Jag behöver inte tvinga mig själv att släppa.