Alltså trots all orklöshet och allt som känns jobbigt just nu så är denna lilla mage så fin så fin.
Jag fylls av värme när jag, på morgonen, inser att den är där och jag får inte nog av allt bökande och stökande därinne.

Snart ses vi min lilla skatt

Jag vill inte ta i nu men det känns som att jag fått lite mer ork tillbaka. Iaf på förmiddagen.
Väskan är nu packad och längtar mer och mer efter mötet med denna juvel.
Samtidigt som jag packar min och bebisens väska rensar jag ur mitt känslomässiga bagage. Jag gör upp med mina demoner och värdesätter det som är viktigt.
Min barm är oändlig för de viktiga och rätt trång och bekväm för de som skadar mitt sinne.
Detta är bra för mig. Jag vet det.
Jag behöver bara jobba fram det dom ska vara hållbart.

Idag har jag mentalt förvandlat mig till en snigel/sköldpadda/sengångare ja...you name it.
Jag har tagit extra lång tid på mig. Suttit på min bakdel (som så sakta förvandlats från en stenhård och rund rumpa till en mjuk och platt en) så mkt och länge.
Den jobbigaste ansträngningen var att ta mig ut på en promenad med mini som inte alls blev så lång som tänkt då mini blev kall och inte alls upplagd.
Vi tog en runda runt huset och sedan en kortis på gården. Sedan var jag helt färdig.slut.khalas

Jag for ut känslomässigt mot min man och ville bara gråta.

Kanske är orken så lite att detta är min maximala nivå.
Kanske ska jag gå på sparlåga och vakta mig själv.
Mitt bäcken är inte alls bra och hela kroppen värker.
Igår trodde jag Att bebis skulle komma för att allt bara kändes fel.

Idag har jag varit lugnare. Tänker mig två veckor till iaf. Det borde jag fixa.

Nu börjar nojorna komma över mig.
Jag tror mig Jinx:a allt som gäller min bebis i magen.
Så fort jag tänker en bra tanke blir jag livrädd. Tvingade mig själv att packa BB-väskan och kom på mig själv att tänka: tänk om bebisen dör. Tänk om jag inte får med mig bebisen hem för att hen dog.
Så sjukt och så jobbigt. Varför tänker jag så?
M säger att det är normalt att vara lite orolig. Han har nog rätt. Har ju alltid haft olika nojor men denna är grym.

Jag hoppas att allt går bra. Att jag ska må bra och att bebisen ska må bra.
Till dess fortsätter vi lite till.

Idag vaknade jag tidigt av mig själv igen (känner inte igen mig ska ni veta). Ordnade med kidsen och frukost och familjen och sen gick jag och la mig en stund. Skrapade ihop en timme innan det var dags att kliva upp.
Idag träffade vi barnmorskan som lyssnade, kände och kollade av det sista.
Bebens hjärta tickade på så fint och huvudet var näst intill fixerat.
Min viktuppgång var på ca 10kg men beben verkar bli under normalt.

Efter vårt besök på Mama Mia mötte jag upp bästa Anna för lunch och fika. Så mysigt och härligt att hänga massa timmar och catch up.
Nästa v ska blir det hänt med bästa Lisa.
Mina fina vänner!

Eftermiddagen hemma har varit lugn. Känner mig tyvärr risig igen och misstänker att mina bihålor spökar.
Ska försöka ta vaccin nästa v Mot årets influensa. Känns inte aktuellt att åka på det nu.

Nuså är det dags att sussa. Imorgon håller vi tummarna för lite längre morgon och en sköööönt frukost.

Nu har vi gått över till v 36. Kan inte fatta att detta ska hända.
I över ett år har vi försökt, blivit gravida, fått missfall, försökt igen och nu så ska detta mirakel snart entra våra liv.

Min lilla mini boar och har sig. Myser och gosar med allt som finns för bebisen. Alla snuttisar och filtar finner vi i hans säng. Han vill prata med bebisen varje morgon.
Sånt engagemang och kärlek.
Min stora är mer cool. Trygg och säker på det som ska ske. Kanske bearbetar han på eget håll? Vem vet.

Mamman är trött och lite allt möjligt. Blandade känslor som kidsen skulle säga.
Mest lugn. Lite rädd och mycket mer längtan.

Tur jag får vara hemma och låta känslorna komma. Jag sover, tränar, ser på serier och träffar goa vänner.
Och, OCH, umgås massor med min man. Han är livet, min stora kärlek.

Efter helgen kom en våg av utmattning över mig. Jag känner mig hyperkänslig mot allt. Alla ljud känns som oljud, mat känns ointressant och orken tryter hela tiden.
Både igår och idag sov jag en stund på dagen och jag önskar att jag kunde känna mig piggare efteråt men inte.
Idag satt jag hos psykologen en timme och därefter tog allt slut. Min hjärna var i ett vacuum och jag fattade knappt vad jag hade gjort.
Jag bad barnen vara tysta hela tiden och allt jag ville var att vara i fred.

Jg kom iväg till träningen och det är bra rehab, både mentalt och fysiskt.
Jag gör det jag kan.

Min psykolog vill att jag skriver ett brev. För att göra ett avslut. Det är läskigt att jag vill förmultna men jag vet vad jag borde.

Det finns saker vårt bagage som vi dras med. Det påminner oss om smärtsamma saker i vårt liv och hindrar oss att tänka annorlunda.
I mitt liv präglar delar av mitt bagage mig mer än annat. Jag kan liksom inte komma vidare.
Skuld, skam, sorg, sänkt självkänsla och hopplöshet är känslor som tar över.
Jag har försökt hitta lösningar, gå mig själv och den andre till mötes men landar i att jg själv blir sårad.
Allt handlar om strategier för att orka leva med sina egna känslor. För känslorna kommer inte att försvinna.

Jag jobbar med mina val vid vägskälet. Två val. Stanna eller gå.
För att stanna krävs samspel och att relationen blir värnad om under en tid.
För att gå krävs medvetenhet kring alla situationer och all den sorg som kommer att drabba mig. Det behöver vara klart i mitt huvud.

Jag förhastar mig inte, jag bearbetar mig själv och är min egen stöttepelare i detta.