Ja va smärtsamt det kan vara vissa dagar. Så till den grad att jag är redo att trampa ner mig själv för att kontakten ska fungera.
Jag avundas alls som får det att fungera utan problem. Jag undrar hur de gör när de förlåter.
Jag är nollställd... Utom smärtan förstås. Den är där...

Denna vecka har präglats av detta och alla mina demoner. Demonerna har blivit mina husdjur just denna vecka. Lekt att de är tama och vänligt inställda men jag vet bättre.
Jag vet bättre men jag vet också att jag behöver tämja dem. In i mitt liv, in i mitt vardagsrum. Vi kan inte leva ett liv ihop, jag och mina demoner, utan att känna varandra.
Livet är komplicerat nog.

Jag tänker att jag är jag och ingen annan. Jag tänker att jag kan förändra det jag inte gillar. Jag kan påverka det jag blivit påverkad av...
Men jag tvivlar. Jag drar min själv över samma kam och våndas. Våndas över att skada min omgivnings.

Igår grät jag, i förrgår lika så... Men det lättar. Och det visste ju ni också. Det trycker ut det allra värsta här och nu. Idag kunde jag agera min roll igen.