I perioder angrips mina sinnen av sånt som styrde mig tidigare. Jag blir liksom liten och skör, svår att komma nära. Som ett skrämt djur som fräser och viftar i ett hörn.
Jag önskar så att kunna säga att jag är skör och vill att människor inte ska lämna mig ensam men allt som kommer ut är rka motsatsen.
Jag önskar att folk kunde "räkna ut mig". Ni vet den där smöriga repliken till hen som säger:
"nej, nej inte för min skull"
"Jag vet att du vill att jag ska finnas här nära dig så det kommer jag att göra".

Den där ni vet...

Den där när en överrumplar en med exakt den kärlek och förståelse en behöver, fast utan att behöva be om den.

När det inte kommer står jag där och viftar, fräser och ber allt dra år skogen för jag vill inte vara den som är den.

För det mesta går detta bra. Jag tar ibland bladet från mun och säger vad jag behöver. Ibland hittar den andra fram och andra ggr låter jag det vara vad det är men idag, just nu så känns allt inte så.
Jag kommer förbi detta också såklart.

Jag är orimligt "liten" ibland, helst när annat är pressande och stressande.
Detta med människor som står mig mkt nära, då kan jag krypa ut och medge att jag har en "sån" period.
Idag skrev en vän som svar på ett sms "[...] och så har du ju mig".
Det ju bland det finaste en kan få höra... När en viskar om sin skörhet och få höra det blir en liksom fylld med mod och kärlek.

Min lärdom i livet är att vara noga med vilka en väljer att släppa nära och hålla kvar. Det är så viktigt för ens egen utveckling och välmående.
Kroppen och ens inre brukar kunna reglera det där, en behöver bara lyssna och följa sitt hjärtas slag.
De ggr du träffar ngn som får dig så trygg/fylld av kärlek och förståelse lär du märka det tidigt.
Andra ggr möter du ngn som ger dig motsatt känsla och även då lär du känna när det är dags att vandra vidare/inte släppa in.

Lyssna noga och gör det som krävs för att hitta de du vågar var skör med.