Idag har barnen fortsatt tjänstgöra för årets influensa.
Den större har haft lite feber men mkt bättre än vad han varit.
Den mindre har haft hög feber, yrat och vägrat det mesta.
Stackars små gosingar.

Imorgon fortsätter jag att vab:a. Så får det vara och inget kan vara viktigare här och nu. Lite lyxigt är det att kunna vab:a med sina juveler. Urtrist i stunder men mest värdefullt.

Jag körde ett pass ikväll. Axlar, rygg och biceps. Skönt att svettas och ta i lite. Hoppas jag håller mig frisk så jag kan köra lite varsin imorgon...längtar nämligen.
Finns inte mkt som slår 30-40min konstant svett och pressa sina gränser.


Nattis

Det började vid en naiv tanke om exakt hur gulligt allt var.
Kanske t o m självuppfyllande, vem vet?!
Jag var 26 år och fylld av många känslor, skräckblandad förtjusning.
Vad jag aldrig förstod var att föräldraskapet skulle vara större än mitt vetande.
Februari, 2009 höll jag mitt lilla barn och känslorna var uppochner. Inte som det "skulle vara" men ändå stort.
Jag fick erfara mitt inres demoner på ett sätt jag aldrig kan beskriva.
Föräldraskap är inte självklart även om det är önskat.
Jag menar inte förmågan att få barn och älska hen utan att vara en förälder som vågar möta allt demoniskt som kommer med rollen.
Räcker jag till? Vem är jag? Tänk om jag inte är en bra mamma? Tänk om jag inte älskar tillräckligt mkt? Tänk om ngt händer? Tänk om jag inte klarar av det? Osv...

Men mitt föräldraskap gav mig möjligheten att växa.
Att bli den jag ville vara. Det tog sin lilla tid men här är jag nu. Inte perfekt men helt övertygad om att jag ska klara alla prövningar för mina vackra skapelse.

Igår fyllde min första 7år. Vi firade i en dimma av febertoppar, hostattacker och allmänt influensatillstånd.
De som fanns där från början fanns även här igår. Grattis min värdefulla, du kommer aldrig förstå hur speciell du är för mig men jag ska göra mitt bästa att förmedla det på bästa sätt varje dag, resten av mitt liv.

Jag älskar mitt barn mer än livet självt och jag känner mig stolt och ödmjuk inför dessa sju år som varit.
I did good, hörni.

Vissa dagar är utmaningen större än andra men de alla andra dagar är vi en familj som älskar och stöttar varandra.

Fredag.... Näst bästa veckodagen. Min favvo är torsdagar men idag är det fredag och jag har haft en bra dag med mina kuratorskollegor.
Jisses vilket roligt jobb jag har.

Sen hann jag handla, komma hem och nu inväntar vi mamma och pappa.
Imorgon fyller mitt hjärta 7år. Vi tar ett inlägg om det då men han förtjänar en härlig helg med massor av hurrarop.

Känner mig omgiven av kärlek just nu. Bästa känslan som finns.
Jag lever på det! Till nästa gång.

Onsdag hörni.
Jävlar i gatan va fort det går.
Idag har allt gått bra men denna vecka har jag känt mig trött. Slut i kroppen. Varken velat kliva ur sängen eller stanna kvar på jobbet längre än 5 min.
Men möten och samtal har avslöjat varandra så dagen har gått i ett.

Efter middag, pussar och nattning drog jag till gymmet och körde ett apjobbigt löppass. Kräks-i-munnen jobbigt.

Nu; duscha, ta en proteindrink och sen bums i säng.

Måndag kväll snart över. Jag har varit trötthetens Mama idag. Så orklös och omotiverad. Tur det har varit en lugn dag.

Igår hann jag yoga med min fina Anabanana. Sedan åkte vi på utflykt (läs: lämna tillbaka ett plagg på Zara, svänga förbi och köpa kalaskort) för att avsluta det hela med en brunch på Prime burger. Aaaamen va gott det var! Jag mumsade på som att det inte fanns ngn morgondag. Det hela blev mkt festligare när storis tappade ytterligare en tand. Älskade ungen min, alldeles snart 7 år.

Ikväll har jag kört ett ben och ryggpass. Blir svårt att gå imorgon men vad gör det?!
Jag ska satsa på att våga maxa min styrka! Nu gäller det att ta i en period.

Nattis på er

Hur värderar ni era relationer? Eller vårdar för den delen?
Detta är ju bland det svåraste för oss människor, att fungera socialt bland andra människor.
Att höra ihop men även vara sig själv.

Att kompromissa och vara beredd att förändras för att få ngn annan att känna trygghet. Att ta ansvar för saker en ställer till med för att ge den en älskar upprättelse i sin känsla.

Jag blir aldrig riktigt klok på det här. Och det är väl tur för va tråkigt det skulle bli om allt bara togs för givet.

Jag försöker att tänka utifrån mig själv och min kapacitet. Den förmåga jag besitter och den jag kan skaffa mig genom att utvecklas.
I relation till de jag älskar och värderar högt har jag inte "råd" att vara stolt, dumdristig, envis och fearless. Där måste jag pressa mig själv för att verkligen inte begå misstag som skulle skada ngn av de jag älskar. Jag måste vara steget före.
Där utvecklas jag, genom att göra bättre än det jag kan. Alltid.

Ngt annat som ger näring är ju att ständigt skapa nya minnen som stärker. Att dela livet med och motgångar och i dessa stunder känna samhörighet och känna sig förstådd. Kraften i det kan få relationer att räcka i oändlighet.

Jag älskar mitt jobb.
Att se människor vilja utvecklas i sitt eget jag. Att unga människor reagerar och agerar när ngt inte stämmer gör mig glad, så ska det vara.
Att våga ta hjälp, bli sedd bekräftad och få stöd i att förändra det som inte fungerar så att det inte blir en del utav en utan en del av vad man erfarit.
Jag hyser så mycket hopp i arbetet med unga människor.
Där finns det möjligheter till förändring om omgivningen följer och lyssnar.

Vuxna människor däremot...
Trasiga med en mörker inom sig som gör dem oroliga/misstänksam/envisa/självupptagna/missunnsamma/otillräckliga (alltid) och ett offer för alla omständigheter utan att bära minsta ansvar...
De är ett direkt hot mot dessa unga människors utveckling och mående. Deras mörker smittar och deras livssyn kommer att läcka.
Det oroar mig mer än barn som glider (då jag tror att med ett starkt och friskt nätverk kan en plocka hem dessa kids).
I mitt jobb kommer jag i kontakt med minst lika många föräldrar som barn och majoriteten är bra. Friska, handlingskraftiga och hjälpsökande.
Men en klick är inte det.
De tror sig ha svaren, de misstänkliggör skolan och barnet, de vägrar se sin delaktighet utan allt är alla andras fel... De barnen far illa så mycket trots att de är kloka kring hur de vill ha det och in i det sista är de lojala mot sina föräldrar.
Jag brukar tänka att om en bara stärker barnet kommer den i sin egen takt se sin omgivning och bryta sig loss från den, sakta men säkert.
Barnet kommer inte svika men den kommer ta avstånd från det som gör den/de som gör hen illa.
Så måste det bara vara och därför är bl.a Mitt jobb så viktigt.
Att se, lyssna, bekräfta och om igen.
Jag gör det bra men vi borde vara fler, på skolorna där alla barn borde finnas på dagarna.

Hur som helst, det är fint att ha hopp om mänskligheten dessa dagar.

Stay warm

Tisdagen är redan över och imorgon är vi halvvägs.
Har haft en fin dag på jobbet och hemma. Så otroligt härligt med såna dagar.
Har haft ett bra flyt i jobbet, hunnit mkt och mina möten har varit jättebra.
Hemma har vi faktiskt myst och tagit det lugnt. Så skönt.
Är fortfarande väldigt krasslig så orken är ju inte på topp och sen längtar jag till min träning.

Till ngt annat.
Folk är fan inte kloka!
Alla tror sig kunna politik och å ena sidan förespråka kärlek och förståelse och å andra sidan är de snabbt uppe med ett krokigt pekfinger för att sprida hat och okunskap.
Jag blir rädd för att människor har så skev verklighetsuppfattning.
De har knappas koll på varken politik, rasism eller vad som är rätt eller fel men åsisktsmaskiner är de allt.
"DET ÄR JU VÅR RÄTTIGHET ATT HA EN ÅSIKT"... Typ
Fast nej.

Nu vidare till ngt annat.
Sömn...i need It! Dock mår jag mkt bättre/är piggare sen jag började med vitaminer igen.
Hejja ljuset, välkommen tillbaka,

Nattinatt!