Jag älskar mitt jobb.
Att se människor vilja utvecklas i sitt eget jag. Att unga människor reagerar och agerar när ngt inte stämmer gör mig glad, så ska det vara.
Att våga ta hjälp, bli sedd bekräftad och få stöd i att förändra det som inte fungerar så att det inte blir en del utav en utan en del av vad man erfarit.
Jag hyser så mycket hopp i arbetet med unga människor.
Där finns det möjligheter till förändring om omgivningen följer och lyssnar.

Vuxna människor däremot...
Trasiga med en mörker inom sig som gör dem oroliga/misstänksam/envisa/självupptagna/missunnsamma/otillräckliga (alltid) och ett offer för alla omständigheter utan att bära minsta ansvar...
De är ett direkt hot mot dessa unga människors utveckling och mående. Deras mörker smittar och deras livssyn kommer att läcka.
Det oroar mig mer än barn som glider (då jag tror att med ett starkt och friskt nätverk kan en plocka hem dessa kids).
I mitt jobb kommer jag i kontakt med minst lika många föräldrar som barn och majoriteten är bra. Friska, handlingskraftiga och hjälpsökande.
Men en klick är inte det.
De tror sig ha svaren, de misstänkliggör skolan och barnet, de vägrar se sin delaktighet utan allt är alla andras fel... De barnen far illa så mycket trots att de är kloka kring hur de vill ha det och in i det sista är de lojala mot sina föräldrar.
Jag brukar tänka att om en bara stärker barnet kommer den i sin egen takt se sin omgivning och bryta sig loss från den, sakta men säkert.
Barnet kommer inte svika men den kommer ta avstånd från det som gör den/de som gör hen illa.
Så måste det bara vara och därför är bl.a Mitt jobb så viktigt.
Att se, lyssna, bekräfta och om igen.
Jag gör det bra men vi borde vara fler, på skolorna där alla barn borde finnas på dagarna.

Hur som helst, det är fint att ha hopp om mänskligheten dessa dagar.

Stay warm