I söndags tappade min stora sin andra tand. Inte lika dramatiskt som sist, mer kontrollerat och coolt.
Min älskade unge.

Igår lämnade jag båda kidsen på skola och förskola. Ingen hit måste jag säga, ångest delux när ena barn bara vill dit en själv är.
Den minstas min har etsats fast på hornhinnan.

På utvecklingssamtalet berättade storis lärare att han är väldigt intelligent, ödmjuk, fin och kan reflektera i många led. "Det märks att ni pratar mycket med honom", sa hon.
Jag visste allt detta men ändå häftigt att få höra det om och om igen.

Igår efter jobbet ville beben i te ha med mig att göra. Jo, i lek men så fort han blev ledsen var det bara paaaapaa som gällde.
Även vi läggning och under natten när han drömde. Jag fick inte hålla om och trösta. Men i morse fick jag krama honom och gosa massor innan jag skulle dra igen.

Högt och lågt kan en säga. Efter allt kunde jag skynda iväg och köra ett cardiopass och få ur mig allt. Så glad att jag har den ventilen där jag även samla energi!