idag har jag haft gråten i halsen hela dagen.
Min harmoni är så otroligt rubbad. Allt jag ser är bilden av ett litet livlöst barn som ligger på en strand. Jag klarar inte av att tänka klart och just denna bild har berört mig lite extra.
Ett litet barn med t-shirt och shorts som tillsammans med sin pappa och sitt syskon åkte från ngt otryggt och fruktansvärt.
Denna resa måste ha varit krävande, sorglig och samtidigt hoppfull. En förälder i uppenbar kris som utsätter sig själv och det mest värdefulla han har i HOPP om att ge sina barn en framtid. Jag försöker tänka mig hur det måste ha sett ut på båten, hur gick det till när barnen ramlade ner från båten och i havet. Hur tog sig paniken i uttryck hos dessa föräldrar när deras barn ramlade ner i ett svart hav? Skriken...paniken....vetskapen om att ens barn precis har drunknat...

Vet ni hur det känns för en förälder när ens barn slår sig? När en blir orolig? När barnet blir sjuk?
Den känslan av oro och ängslan lamslår en och en är beredd att gå itu. Vet ni hur mycket en är beredd att göra för sina barns välmående?
Vet ni varför föräldrar försöker fly med sina barn under de värsta omständigheterna (istället för att själva ta livet av dem)?

För att en är beredd att gå genom taggtråd, simma över hav och bli slagen av gränspolis om det kan ge barnet en trygg tillvaro.
Att fly fara ska inte innebära död utan det ska innebära liv och trygghet.
Jag önskar strypa de som säger att dessa människor kommer till Sverige för bidrag.

Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag tänker på dessa familjen och barn.
Jag ser mina egna barn framför mig.
Mitt liv bygger på att ge dem maximal kärlek och trygghet. hamnar vi i krig kommer jag bestiga helvetes murar för mina barn.

just nu är min oro för vår storis väldigt stor och känslan av att inte räcka till är påtaglig.
Vi har försökt hitta strategier för att kunna bemöta vårt barn på bästa sätt men går trots det vilse i djungeln av ilska, förtvivlan och litenhet.
Jag vet att vi inte är ensamma om att ha barn som far ut lite extra och känner desto mer.
Jag vet att det finns stöd/verktyg att få.
Jag vet också att saker kommer lägga sig i sinom tid men här och nu är ett oroligt barn vars tålamod, flexibilitet och förståelse för sin situation är under utveckling i kombination med att jag börjat jobba 100% för mycket i stunder.

Förstå mig rätt, jag längtar inte efter barn som är som stöpta ljus utan efter användbara verktyg att förstå mitt barn och vad som är bäst i stunden.
Ansvaret ligger på mig, anpassningen likaså.

Igår efter två tuffa ronder av trots, skrik och utspel kunde vi landa i sängen med en bra bok. Efter det pratade vi att han var gjord av kärlek... Varje del av hans kropp var gjord av vår kärlek och därför var det svårt för oss när vi kände oro över hur han mådde.

Livet är inte en dans på rosor och alla, ALLA har sin strid och sina problem.

Idag är en ny dag och jag ska göra det bästa av den.