Igår var första dagen på förskolan och det gick som förväntat. En glad, lugn och nyfiken bebis som utforskade stället.
Inget gnäll och bråk utan bara skoj. På vilan var min bebis nr två att somna (sånt en kan skryta med på inskolningsdagar) men blev väckt av x antal skrikande barn 30 min senare men det blir säkert lättare även det.

Beben hoppade dock över alla måltider: ingen frukt, knappt ingen lunch och lite ost till mellis... Det fanns visst annat att pyssla med än att äta.

Idag är Mathias med vår älskling.
Kul att kunna prata om det vi sett senare idag.
Jag och storis (som är inne på sista dagen på sommarlovet) ska iväg på lite shopping.

Och ikväll blir det trääääääning!

dåså...
Imorgon ska inskolningen av beben sätta igång och jag känner mig förvirrad över sakernas tillstånd.
När?hände?detta?

Han blev nyss till i magen och nu ska han skolas in och bli ett förskolebarn.
Jag kanske är i chock trots att jag har förberett mig noggrant.

Jag minns när Stickan visade ett plus och lyckan var gjord.
Jag minns hur jag ständigt hängde på SöS för att kolla om hjärtat slog (från v 6 på fröet mitt). Vilket det gjorde.
Trots att alla läkare "varnade" mig om att jag ev inte skulle klara denna graviditet så fortsatte fröets hjärta att slå stadigt.
12 veckor gick och oron blev ngt mindre.
Till den dagen du knappt rörde dig i magen och jag fick åka till Sös i ren panik men där låg du...lugn men med stadigt hjärta och hår som fladdrade på ultraljudet.

Du kom till oss tidigare än tänkt (likt din bror) och från första sekund jag såg dig visste jag att du var tänkt för oss.
Två timmar på uppvaket var en evighet från dig men jag uppdaterades med bilder på ett vackert barn som jag skapat.

Som jag älskar dig lilla älskade beben.
Livet utanför magen var inte lika lugnt som i och vi har fått se efter dig hela tiden.
Du har väldigt lite sömnbehov och mat känns ju inte så viktigt heller.
Ditt senaste intresse är djur (hundar, katter, änder, fåglar, kaniner, getter, myror, larver osv). Att få klappa dessa är ju det bästa som finns.

Hur som helst förgyller du mina dagar med din uppenbarelse och jag är så otroligt lycklig över att Du valde mig.

min och Mathias säng måste vara magisk. Inte som i att det är "where the magic happens" utan magisk på riktigt.
Hur jag vet det?

Jo för att det ser ut som följande, varje natt.

Den stora bebisen sover bäst, känner sig tryggast och gladast och nöjdast och mest sval (!!?) i vår säng.
Detta trots att mååååånga hänvisningar har givits gällande hans nattliga turer hit.
Den lille korven är mer medgörlig i perioder. MEEN i andra perioder är det som att sängen, bredvid storebrors, är farlig bortom gränser.
Så då sover vi i en hög.

För er sover hur detta bör skötas säger jag, tack men keep it for your self. Jag veeet om allt och med vår stora gjorde vi by the book gällande nattning och allt vet vad.

Så är det nu! Jihooo

Även denna natt låg vi fyra personer i dubbelsängen...obekvämt och knappt ingen sömn...men mysigt ibland.
Beben är min väckarklocka så vi hann med en liten stund innan de andra vaknade.
Slängde i mig tre ägg och fick med kaffemuggen och sedan på väg.

Haft det lugnt på jobbet och hunnit fixa med alla papper och organisera innan allt drar igång.
Imorgon kommer alla lärare och då väntar en del schemalagd tid.

Hann även med ett sent bröst-och ryggpass. Suger verkligen att träna sent men det är bättre än ingenting.

Kände att hemmabestyren tog över ngt idag och jag hann inte ta 30 min ostört med barnen. Vi har pratat om hur vi kan tänka kring middag då det är det som tar mkt tid.
Det är även perfekt att vi får köpa med oss matlådor från skolköket för 10kr. Idag fick jag med mig två stora matlådor köttfärssås för 20kr. Perfekt när en inte orkar laga.

Nu är det dags att sova.

Igår kväll rann det många tårar. Och jag lät det komma. Allt som varit, tiden som gått så fort, alla minnen, tiden som nu är förbi och måste lämna plats för nya tider.
Jag grät som ett barn och somnade utmattad i famnen på Mathias.
En stund senare låg båda barnen och trängdes med oss i sängen och jag kunde andas igen. Dock inte sova men va fan gjorde det!?

Imorse klev bebisfågeln upp samtidigt som mig och gjorde mig sällskap i min stora (trötta) förvirring.
Vid avsked skrek beben och grät många tårar, jag väntade på mina egna tårar i bilen men de kom inte.

Jag har ägnat dagen till att läsa dokument, en bok och fixa med saker som Behöver avslutas.
Kl 17 var jag hemma igen hos mina värdefulla och jäklar va glad jag var att få vara med dem.
Mathias fick köra ett träningspass och jag hängde med barnen ute i det fina vädret.

Under dagen har jag såklart haft fina vänner och familj som pepp:at med sms/meddelanden och samtal. Tack älskade ni för allt stöd! Ni betyder massor

Nu är samvetskvalen olidlig.
Jag är beredd att ringa och säga upp mig för att kunna hänga mer med mina barn. Mina älskade fina ungar.
Det hjälper mig inte riktigt att jag och husets trotsåring rök ihop innan läggdags. Jag har försökt med nya metoder (som har gett frukt!!!) men hamnat i mindre bra sätt så fort sömnen blivit sämre.
Idag har jag inte varit fullt lika pedagogisk som jag brukar... Och här på kvällskvisten rann det över för mig och jag fick beskriva hur det känns att bli skriken på, puttad på, trotsad mot exakt hela tiden.
Min gråtgräns snuddas x antal gånger dagligen och jag önskar att det en dag (snart) ska bli bättre.
Min stora blev såklart liten och kunde säkert utifrån sitt perspektiv ta in en del men jag tror även att han känner sig dum för mkt han gör. Han vill gärna vara "bra" och sammarbetsvillig men det funkar inte alltid.

Hursomhelst känner jag mig dum. Jag känner mig alltid dum de få gångerna jag gränsar ordentligt. Jag vill inte ta i från tårna.

Jävla skit att en måste jobba!!!
Och inte träffa sina barn på massa timmar.

igår kväll blev vi uppbjudna till våra grannar och en stund senare var kl 01.
Beben hade en orolig natt så det blev inte mkt till sömn.
Idag har vi varit hemma fram till kl 14. Vi tog oss iväg till Dollys vid Henriksdalskajen och åt burgare. Burgarna var jättegoda men pommesen var sisådär.
Efter det cyklade vi vidare till filosofensgrav vid sickla sjön. Där hann vi vara i ca 10 min innan ett barn var i akut behov av en toalett. Detta innebar en supersnabb tur hemåt...
Vi avslutade kvällen med att handla godis, köpa med oss kaffe och gå till luma parken där de båda lekte till de var dyngsura pga vattenkranen i parken.

En dag i sjöstan med andra ord.

Det mest skrämmande med att börja jobba är när en inser att tiden med barnen blir knapp.
Jag har ngnstans lärt mig att mitt stora barn mår bra av den utveckling (för)skolan ger men min lilla bebis.
Min älskade lilla unge som växte upp för fort och för intensivt.
Barnet som är genuint nyfiken av allt, barnet som tar för sig och säger ifrån.
Jag vill slita ut mitt hjärta när jag tänker på att vi endast kommer ses efter förskola och jobb. Tanken över att mitt lilla barn ska uppleva massor som jag inte får se är svindlande.

Jag ångrar allt jag gjort och önskar jag hade gjort mer av allt. Hade det känts lättare då?

Puh...hur ska detta gå?