Nu är samvetskvalen olidlig.
Jag är beredd att ringa och säga upp mig för att kunna hänga mer med mina barn. Mina älskade fina ungar.
Det hjälper mig inte riktigt att jag och husets trotsåring rök ihop innan läggdags. Jag har försökt med nya metoder (som har gett frukt!!!) men hamnat i mindre bra sätt så fort sömnen blivit sämre.
Idag har jag inte varit fullt lika pedagogisk som jag brukar... Och här på kvällskvisten rann det över för mig och jag fick beskriva hur det känns att bli skriken på, puttad på, trotsad mot exakt hela tiden.
Min gråtgräns snuddas x antal gånger dagligen och jag önskar att det en dag (snart) ska bli bättre.
Min stora blev såklart liten och kunde säkert utifrån sitt perspektiv ta in en del men jag tror även att han känner sig dum för mkt han gör. Han vill gärna vara "bra" och sammarbetsvillig men det funkar inte alltid.

Hursomhelst känner jag mig dum. Jag känner mig alltid dum de få gångerna jag gränsar ordentligt. Jag vill inte ta i från tårna.

Jävla skit att en måste jobba!!!
Och inte träffa sina barn på massa timmar.

igår kväll blev vi uppbjudna till våra grannar och en stund senare var kl 01.
Beben hade en orolig natt så det blev inte mkt till sömn.
Idag har vi varit hemma fram till kl 14. Vi tog oss iväg till Dollys vid Henriksdalskajen och åt burgare. Burgarna var jättegoda men pommesen var sisådär.
Efter det cyklade vi vidare till filosofensgrav vid sickla sjön. Där hann vi vara i ca 10 min innan ett barn var i akut behov av en toalett. Detta innebar en supersnabb tur hemåt...
Vi avslutade kvällen med att handla godis, köpa med oss kaffe och gå till luma parken där de båda lekte till de var dyngsura pga vattenkranen i parken.

En dag i sjöstan med andra ord.