nu är det inte så många dagar kvar och jag sörjer redan.
Inte i förskott utan bara rent allmänt varje gång jag ska lämna ett varmare land för det landet jag bor i.
Jag njuter av sol och värme som inget annat.
Friheten i att inte oroa sig för att regnet ska ösa ner en hel dag.

I morse to jag en morgonpromenad innan frukost. Musik i öronen, fina tankar och starka ben.
På vägen tillbaka handlade jag dricka och frukt till barnet som sitter utanför affären och spelar dragspel.
Jag blev sänkt, så som jag alltid blir, när jag insåg hur privilegiad jag är jämför med många andra. Hur mina barn lever i lyx jämfört med andra barn.
Jag ville sätta mig bredvid barnet som jag inte vet ngt om och prata. Dela frukost och liksom hänga. Ge hen en kram. Lyssna.

Så blev det inte. Jag gick vidare hem.
Pussade på mina och önskar dem ett liv där de är trygga, så pass att de kan se andras sorg och slit.

Nu blir det stranden.