min stora är i en utvecklingsfas där frigörelsen och självständigheten står i första rummet.
Många gånger om dagen tjafsar vi om regler och gränser. Det gråts, skriks och hårda ord strömmar ut.
Den där självklara närheten är bortblåst och jag hoppar glädjeskutt om hen ens svarar på min hälsningsfras.

Men ibland kommer stunderna av närhet och en liten människa kliver ut och vill vara nära nära.

Idag kom det spontant fram en hemlighet som gällde en kompis.
Han berättade och bad mig prata med honom efter att mathis hade läst.
Vi pratade om fina saker, han bad mig berätta om ngt han ville veta mer av och hur svårt det kan vara att veta när och hur en ska göra ngt en inte vet mkt om. Vi pratade om kärlek och han frågade mig om mina relationer och hur jag och hans pappa träffades. Vi pratade om vem en får bli kär i och om jag frågade chans på tjejer när jag var liten.
Jag kände mig rörd och lycklig att han ville prata med mig samtidigt som jag kände mig chockad över hur fort tiden har gått. Min lilla 3kg bebis.

Hjärtat klappar och brister omvartannat.