"Gick från noll till hundra
Jag ger er guld i konvolutet
Tusen känslor i minuten
Sparkar kängorna i gruset
Där i tunneln ser du ljuset
Bryter tystnaden i huset
Och förblir din fucking husgud"
silvana imam, Zon

Ibland hinner jag inte med mina egna tankar och känslor.
Jag sköljs upp och med den storm som blåser i mig.
Jag blir inte längre rädd för dessa stunder men jag önskar att det var stadigare perioder.
Jag har slutat skrämmas då jag vet att mina kraftiga vindar blåser av en anledning och jag är den som bryter tystnaden.
Jag bär ansvaret eftersom jag talar.

Jag surfar på mina vågor och simmar under de vågor som är för kraftiga.
Jag överlever mig själv. Kommer mig själv närmare.
Älskar att älska mig själv så i slutänden mår jag fantastiskt.

Men jag måste stanna upp och känna det som känns. Just nu är det så.
Det kommer in i mig. Jag sipprar ut det och behöver pausa. Utan anledning, mest bara för att känna efter.