Jag gör skillnad på att bli sviken och att bli besviken.
Jag förstår skillnaden. Jag förstår att den ena känslan kommer från ngn annans medvetna val och den andra känslan från att ngt/ngn inte når upp till ens förväntningar.
Jag gör skillnad och jag förstår.
Jag vet även att mina förväntningar är mitt ansvar och därmed kan jag inte enbart klandra ngn/ngt annat för känslan av besvikelse.
Jag har lärt mig att kommunicera det jag känner på ett respektfullt sätt och sedan ta ansvar för hur jag känner genom att göra det som krävs.
Jag låter tårar och ilska skölja över mig. Jag låter känslan av besvikelse banka i mitt inre och lämna kvar spår av blåmärken men jag väljer även att förstå att jag inte kan förändra ngn annan. Och det mina vänner är min svåraste utmaning.

Allt har en början och ett slut.
Varje känsla, varje uppenbarelse och varje mänsklig kontakt.
Jag vill kunna stå vid slutet och tänka att jag gjorde allt jag kunde.
Att jag förlät och gick vidare. Att jag gav mer än jag tog. Att jag blandade tårar med skratt. Att jag höll tillbaka när jag inte kunde förändra och att jag alltid respekterade mig själv.

Så vad hände idag?
Vaknade med ömma ben.
Tog det lugnt (en konflikt med storis kring mat men annars lugnt) och myste på eftermiddagen. Åkte sedan en väldigt snabb sväng till stan för att lämna tillbaka ett par skor.
På em gick jag och Mathias ut med storis som hittat en "grotta" som han ville visa.
Mkt skönt och behagligt ute! Vi plockade tussilagon till mamma så nu är våren officiellt här.

Jag har känt mig överdrivet seg och lat här. Jag överlåter allt till min mamma när vi är här.
Skönt men samtidigt konstigt.

Fastnat på En ny (gammal) serie; The L Word. Tog en säsong innan jag fastnade men nu är jag där. Egentligen rätt ospännande serie men eftersom många pratat om den så ser jag den när det finns tid.

Imorgon drar vi hemåt. Ska bli bådeoch. Trist att åka från mamma.