Så, kan vi prata om ordet och känslan Nej.

Mitt stora barn var på väg hem från förskolan igår, med sin pappa och sitt syskon, när en förskolekompis springer fram och kramar mitt barn och avslutar det hela med en puss.

Min sambo berättade detta för mig och ikväll vid middagsbordet frågade jag mitt barn om händelsen.
Först ville han inte prata om det och sa ngt i stil med: "massor med hemligheter".
Till sist kom orden och han berättar att denna förskolekompis ofta pussar honom. Och på frågan var svarade han överallt. Mitt barn har försökt lösa problemet genom att gömma sig och därmed invara synlig för det barnet.
Vi pratade om det och skrattade men sedan frågade jag om han tyckte det var jobbigt.
Vilket han sa att han tyckte ibland.

Vi pratade om hur viktigt det är att den kompisen respekterar att hans NEJ-känsla.
Vi pratade om hur han kunde säga stopp och hans lösning var fortfarande att gömma sig.
Jag berättade för honom att om ngn på mitt jobb varje dag skulle springa fram och pussa mig överallt skulle jag anmäla hen till både polisen och cheferna (fröknarna).
Han lyssnade.
Han kom på att han kunde säga stopp och visa ett stopp med handen.

Jag hamnade efteråt i en besvärlig känsla av att inte se det "snuttegulliga" med att mitt barn har en beundrare som inte respekterar hans gränser. "Men det är ju sååååå gulligt". Eller?

Vad lär jag mitt barn genom att tycka att det är gulligt när han känner obehag? Jo, att det är okej att skita i andras gränser för det är ju såååååå gulligt...
"Hen är ju bara käääär i dig" "det är för att du är så söööööt"
*kräks*

En behöver inte överreagera med vi behöver alltid lyssna till den rådande känslan. I detta fall: Nej.

Nej, det är inte okej med fysisk kontakt som skapar obehag i ena parten även om de är barn.
Nej, det är inte okej att behöva acceptera ngn annans positiva känslor om de inte är positiva för mig/dig/barnet.

Barn behöver få sina gränser respekterade för att kunna respektera andras. De behöver bara rätt verktyg för att känna och säga ifrån.

Mitt barn skulle testa själv, säga stopp (och gömma sig).

Jag är stolt över mig själv över att jag lär mitt barn att ha makten över sin kropp och nej, jag tycker inte denna story var ett dugg gulligt när det framkom att mitt barn inte gillade det.

Människorna vi lever med är så brutalt värdefulla för oss att vi knappt vågar ägna en tanke åt hur vi skulle känna om ngt hände dem.

Min Mathias ramlade idag, när han lekte med beben, och slog sig rätt illa.
Han var chockad och rätt tilltufsad.
Efter ett tag åkte vi upp till Sös och eftersom det var mot strupen han slagit sig blev väntan kort.
Allt verkade okej men han fick vara kvar över natten för att observeras.

Jag fick åka hem till våra små knyten och byta av syster och freds.
Då kom det där över mig.
Hur det skulle vara om ngt hände min Mathias. Han finns i allt jag gör, tar i, andas. Vårat liv är så hårt sammanflätade att jag inte tror att jag skulle kunna andas utan honom.

Vi är så ovetande. Så blinda inför livet.

Imorgon kommer han hem. Så är det bara.

Ikväll när jag körde ben på gymmet slog det mig hur sjukt det egentligen är att vi tränar.
Att vi betalar dyra pengar för medlemskap på gymmet för att sedan gå dit och slita och bära olika redskap för att bli starka.
Hade folket för 50-100 år sedan kunnat förutspå detta tror ni?
Ni vet på den tiden träning och rörelse var en naturlig del av vardagen. När en gick gick till jobb, skola. När en bar och lyfte och tvättade kläder för hand osv.
Idag är vi så fruktansvärt inaktiva att våra kroppar förtvinar.
Säg inte att en timme är mkt när vi sedan kommer hem och knappt behöver värma maten på spisen för att vi har micro.

Kändes som sagt galet när jag stod där och lastade vikter...

Storis blev hemma från förskolan idag då han var lite snorig och allmänt hängig.
Liten har tandsprickning (kindtänderna) och därmed en del diarré.
Mathias hade knappt sovit för att beben har bökat och antagligen haft ont samt kissat i sängen i ottan.
Jag fick åka in till Rehab Matteus för lite akupunktur, bad till högre makter att bilen skulle hålla.
Fick ut kidsen för att lapa lite dagsljus och jävlar va kallt det var. Vi matade änderna och måsarna anslöt....läskigt.
Gick till parken och sedan handlade på vägen hem.
Gick iväg till gymmet för ett pass, triceps och galna intervaller.

Har sökt x antal jobb...som en bör när en inget har. Jag lär vara master på att skriva cv:n och personliga brev.

Ska lägga mig nu och hoppas på att beben kan sova lite. En alvedon kanske hjälper.

Denna helg har varit mkt kul!
Fredagen var ju som nämnt storisens dag. Vi sjöng för barnet, presenterna öppnades och sedan myste.
Jag hann köra ett pass och Mathias fixade med tårtan.
Vi lunchade på tezykuri här i Sjöstaden då sushi är storisens favoritmat. Sedan åkte vi till sickla och bowlare.
Alla nöjda i väntan på att momo, farmor och farfar skulle dyka upp.
När alla var på plats åt vi god mat, tårta och fortsatte fira.
Festligt nog tog mamma kidsen så vi kunde sova ostört, L Y C K A!!!

Lördagens plan var att gå på date med min sambo på Enskede värdshus. Mycket nice att få umgås, prata och dricka Cava och äta gott.
Dessutom hade han köpt ett par lyxiga hörlurar till mig som jag nu kan ha på träningen.
Efter brunchen kom bonusfamiljen och vi samlades kring allt fika jag bakat hela veckan.
På kvällen drack vi lite vin och umgicks.

Idag, söndag, har vi varit ute i kylan en sväng och sedan vinkat av våra fina föräldrar. Tomt blev det efter dem.
Avslutade helgen med ett pass på gymmet, rygg och bröst och mage.

Nu lite film innan vi kraschar i säng.

Idag har jag och bebben varit effektiva.
Tvättat, bakat nyttigare kladdkakor till helgen, hängt med moster och lekt.

Sedan var det dags att gå på bio med Tawar.
Den omtalade, storsäljaren och efterlängtade 50 shades of Grey.
Jag har inte läst böckerna så jag hade ingen aning om vad som väntade men filmen var....hm... Fylld av nakenhet och rätt Mkt annat som går att diskutera läääänge.
Tawar var nöjd och jag blev i stunder lite nervös av att kolla "porr" med 100 andra i en biosalong.

Kom hem till familjen och är nu mer än redo för sängen. Imorgon väntar en lång dag.

Ikväll har jag börjat baka inför kommande helg.
Min stora, fina, godhjärtade, ödmjuka, vackra, visa, perfekta barn fyller år på fredag.
Jag kan inte fatta var tiden tog vägen?
Han är hur cool som helst över att fylla år men jag, jag är uppjagad.
Jag har varit mamma 6 år av mitt 33 åriga liv. På dessa sex år har jag lärt mig allt om livet. Allt om sorg, lycka, oändlig kärlek och om konsten att älska sig själv.
Tack mig barn för att du gör mig levande bara genom att välja mig.
Din värme och empati får mig att vilja vara bättre än mig själv.

Han ska firas av momo, farmor, farfar, moster, Freds, extra morbröder osv.
Allt fika ska vara choklad, det älskar storisen.
Helgen efter denna har han bestämt kvalitetskalas med två av sina bästa homies. Lekland och McDonken, godis och röj!

Kan ngn nypa mig och tala om för mig att jag är mamma, MAMMA till två vackra skapelser.

Jag har sett/hört om det förr.
Det räcker med att prata med ngra ungdomar så kan en få höra de mest fruktansvärda berättelserna om hur maktutövande instanser har behandlat dem.
De har berättat om poliser som skadat dem fysiskt med batonger, polishundar som bitit hål i deras kroppar, om hur de fått ligga långa stunder på snön med kalla kängor tryckta mot deras kroppar och ansikten när de vägrat visa upp legitimation på vägen till ICA.
Jag har lyssnat till deras uppjagade, skrämda, kränkta och hämndlystna röster. Jag har hört deras misstro och tvivel till de instanser som är tillsatta för allas vårat skydd.
Jag har valt deras historia.
Jag har valt att tro på dem och förstått varför de inte litar på vuxna.
Alla far inte illa vid ett möte med poliser/vakter men de som gör det behöver mest hjälp från samhället.

De som är i riskzon riskerar att oftare möta övervåld och bli illa behandlade.
Deras rättigheter är det ingen som försvarar för "de är ju redan på hal is".
Att blir motiverad till att hämna på rätt fot kräver stor trygghet från samhället och vuxna.

Det finns inga förklaringar till varför en polis/vakt har använt övervåld eller våld. Det finns inga som helst ursäkter till detta.
Ju mer utsatt personen är desto viktigare är det att en behandlar dem varligt. Barn och ungdomar är i sin natur väldigt utsatta och i behov att mycket skydd. Thats it.

Så när en vuxen människa VÄLJER att sitta med hela sin tyngd på ett barn och hålla sin hand över barnets ansikte är detta ett val vakten gör.
Barnets beteende, handling, agerande, attityd osv har inget att göra med hur denna vakt valt att sköta detta.
Det bör iaf inte ha ngt med det att göra.
Ett utsatt barn blir kränkt, utsatt av vuxna människor på en offentlig plats.
Inget ovanligt alls, tyvärr, men fruktansvärt smärtsamt.

Jag undrar;
Om en förälder skulle gränsa sitt barn offentligt (ålder 6-12) och barnet inte skulle lyda och denne skulle då lägga ner sitt barn och trycka barnets ansikte mot underlaget skulle vi väl reagera? Vi skulle tycka att denna förälder tar till för mkt våld och agerandet skulle kännas mkt olämpligt på alla sätt, eller hur?

Varför låter vi då andra vuxna göra detta?