Människorna vi lever med är så brutalt värdefulla för oss att vi knappt vågar ägna en tanke åt hur vi skulle känna om ngt hände dem.

Min Mathias ramlade idag, när han lekte med beben, och slog sig rätt illa.
Han var chockad och rätt tilltufsad.
Efter ett tag åkte vi upp till Sös och eftersom det var mot strupen han slagit sig blev väntan kort.
Allt verkade okej men han fick vara kvar över natten för att observeras.

Jag fick åka hem till våra små knyten och byta av syster och freds.
Då kom det där över mig.
Hur det skulle vara om ngt hände min Mathias. Han finns i allt jag gör, tar i, andas. Vårat liv är så hårt sammanflätade att jag inte tror att jag skulle kunna andas utan honom.

Vi är så ovetande. Så blinda inför livet.

Imorgon kommer han hem. Så är det bara.