Vad finns det mer att säga utöver det som är sagt?

Världen är bra skev och vi vaggas in i prioriteringar som för oss längre bort från det verkliga.
Å ena sidan säger människor sig ha varit fantastiskt nöjda med hur vårt land har styrts senaste 8 åren. Men det är samma människor som beklagar sig över hur privatiseringar har bidragit till sämre kvalité, inom skola, vård och barnomsorg.
Å andra sidan är folk mkt missnöjda och utifrån det röstar åt alla håll och kanter.

Jag anser att den sittande regeringens skyldighet är att få landet att rulla. Säljer man dessutom ut varje liten vrå så funkar ju ekonomin ngt bättre i en kris?!

Missnöjda människor som inte tänker längre än morgondagen SAMTIDIGT som vi ser på paradise hotel där unga människor har fri tillgång till alkohol och noll stimuli. Vi blir människor i bur. Det är vad vi är.
Vi skiter i.

Mitt medelklassiga liv fortsätter, påverkas mer eller mindre.
De fattiga blir fler och runt hörnet brinner länder ner och människor dör non stop.
Men mitt liv går vidare, en 500 mindre i plånboken att lägga på lösnaglar eller smink.
Barn saknar resurser och det tar mkt längre än 4 år att kunna satsa på de små men vadå vi överlever.

Äh, människor pratar om sånt de inte har en aning om och i en demokrati är allt tillåtet. Låt oss använda vår rätt till allt och förgöra resten.

Frågar du mig?
Jag anser att människor i Sverige är okunniga och privilegierat missnöjda.
Alla bör bestämma. Annars överlever inte svensken.
Låt partierna skapa regering över blockera. Rött med blått grönt med gult alla med alla så länge vi håller rasismen utanför.
Nej, jag vill inte höra vad en missnöjd ansvarslös människa som röstar på rasister vill förändra.
Nej. Ta ditt ansvar och ge din röst till ngra som kan förändra utan att hålla de i behov av stöd ute.

Igår vaknade jag med en känsla av hopp, lycka. Detta trots att det var alldeles för tidigt.
Jag trodde på förändring. Jag vägrade tro på ngt annat men det smög sig på mig.
Oron om det andra, det farliga och det man ska skrämmas utav.

Jag gick till gymmet för att jag blev för nervös av att följa alla valvakor.
Liksom snurrig av alla ord.
Jag sprang på löpbandet men tankar var på annat håll.

Jag förstod att det nalkades förändring men F! Tog sig inte in. Varför? Hur kommer det sig?
Varför vill folk inte tro på jämställdheten? Varför vågar vi inte?
Varför klagar vi på alla orättvisor men vi vågar inte ta det där sista klivet?
Rasismens framfart behövde bara ngra som trodde på iden.
Det som för 15 år sedan tycktes orimligt är idag vår verklighet;
Ett parti med rötterna i rasismens smuts. Ett parti som driver EN fråga.
Ett parti som inte kan så mkt mer än så men som lyckades få 13% av rösterna. För att folk trodde!

Men F! Får folk att skrämmas. Nä inte ska väl vi....
Vår röst räknas alltid, så även vår kamp.
Jag är feminist, jag kräver jämställdhet och jag tänker kämpa för det in i det sista.