Han stosar runt i lägenheten och packar.
Barnen sover och sitter utslagen i soffan efter att ha ätit glass, kebab och ngra godisbitar.

Imorgon åker min familj (utan mig) till Småland. Jag stannar kvar och hänger med ngra vänner ut på fest.
Det hela är mkt dubbelt.
Får kramp i mellangärdet och det liksom slutar slå i hjärtat när jag tänker på att behöva vara utan min familj, mina barn (mina korvar).

Jag veeet, det är bara en natt. När de åkt kommer det lätta. Jag kommer ha kul.

Tänk om ngt händer... (Japp, här kommer tankarna och jag låter dem).
Tänk om ngt riktigt hemskt inträffar. Jag kan inte leva vidare då.
Utom kontroll.

Jag panikar och vill skära ut mitt inre.
Katastrofala tankar...
Tankar om döden. Om att förlora de jag älskar mest.
Om att veta vad jag ska göra om det händer. Ledsen men då vill jag inte finnas längre. Bara så ni vet.
Igår kväll fick jag grav oro över att min syster skulle krocka på vägen hem.
Hur skulle jag överleva!?
Hon krockade inte.

Men åter till fecken, det kommer bli en hit! Yes!!!
Härligt med priden, trist att jag missar paraden.

Gulligt att min vän ville låna min lille bulle och gå i paraden. Det fick hon såklart om vi hade varit hemma. Va fint det hade varit. Va fint att hon frågade efter just min bebis.

Har grämt mig idag.
Låtit det bubbla upp men även sjunka in. Svalkat av mig den värsta inre hettan och funderat en runda till.

Vad är det som känns och varför?
Vad händer i mig?
Varför känns det orätt?
Hur kan jag kommunicera det som känns så att det blir tillräckligt tydligt men utan att dra ngra kryss.
Hur berättar man för ngn att hens beteende sårar. Att det inte visar på vänskap utan det motsatta.

Ni vet väl att jag kommunicerar konstant. Jag gör det med orden, de sagda och osagda.
Jag sätter punkt. Väljer mina tillfällen. Stänger av.

Den som jag kommunicerar med hör mina ord och min önskan/strävan EN gång. Då är jag tydlig. Bokstaverar, uttalar, artikulerar och adresserar exakt var jag befinner mig.
MEN
därefter blir jag tyst och rak. Tydlig och stängd. Artig och korrekt.
Varför?

Jo, för när ngn kommunicerar måste mottagaren visa/prata/peka på att man förstått. Möta upp och känna in den som uttrycker sig kring var det ömmar.
Om man förblir tyst, går i samma upptrampade stig, pratar om blaj svalnar mitt förtroende.
Till den grad då jag börjar tro att denna människan inte vill/kan/förmår att vilja mig väl.

Där är jag.
Jag har kommunicerat. Väntat in.
Blivit besviken och backat.
Blivit besviken igen och behandlad som inget har sagts och nu väger jag på foten, inte på orden då de är sagda...
Detta är inte vänskap.
Inte i min värld. Ledsen men du lyssnar inte och därför är börjar tråden brista och gå av.

Livet går vidare.
Det gör det alltid.