Orkar inte ens summera dagen för vad som än gjorts har det blivit fläckat av dålig energi.
Jag tror på positivinställning. På att se det njutbara och vackra. På att unna andra glädje. På att vara trygg och återskapa det för andra.
Jag tror på att förlåta, gå vidare till ngt nytt, förändra sig/utvecklas lite varje dag.
Jag tror på självinsikt, på att man kommer långt bara man ser inåt och vågar ta ansvar för det.

Så långt har jag försökt släpa mig själv. Jag sliter i det tysta men för det bättre och visst ger det frukt.

Är just nu extremt trött på tjuriga beteenden som ska bidra till att man viker. Människor som använder tjurighet och tystnad som teknik för att "härska" går bort för mig.
Jag kan inte för mitt liv hantera det då jag anser att det är ett fult sätt att få sin vilja igenom.
Det finns andra sätt som är mer humana och flexibla. Mer ödmjuka.
Jag finner mig inte det och därmed drabbar det hela mitt väsen.

Är även trött på alla 30 tusen konflikter vi (läs: jag) har var femte minut med det stora barnet om allt och inget.
Om alla försök till splitt och ett brutalt sätt att slå ned på ens föräldraförmåga och föräldrasjälvförtroende.
Barnet är inte många år och det hen går igenom måste vara extremt påfrestande men det lamslår mig och gör mig ledsen och barnslig.

Jag försöker resonera men alla försök till att krossa gränser har gått över mitt förstånd. Orimligt och oförståeligt.

Så trött!!! På allt

Ingarö blev det idag. Vi kom ut dit kl ett och det var superfint. Vattnet var ljummet och folk satt inte på varandra.
Tog en promenad med beben som somnade och storisen höll igång med sin "nyfunna" idol -pappa.
Jag ville ogärna kliva i vattnet vilket gjorde mig ännu mer utanför symbiosen.

En parantes:
Känner mig just nu som åskådare/domare till mitt stora barn. Jag ömsom sitter på läktaren och ser på när leken pågår. Delar skratten på håll.
Och ömsom dömer, avgör, sätter gränser, tvingar till att följa regler. Men är den där som oftast inte är omtyckt då min egna funktion är är att se till att det går rätt till.
Detta tär på mig då jag brukade vara den härliga medspelaren. Den barnet lattjade med, jagade, kramade, sökte tröst hos.
Jag inser att närhet kommer då man ger näring till relationen och just nu tillför jag inte mkt för mitt stora barn.
Jag tar mig inte den tiden jag borde.
Så, nu återgår vi till det där glittrande härliga och perfekta... Där ingen sorg finns i mammans hjärta.

Efter tre timmars sol och bad var det dags att bege sig hemåt och till gymmet.
Fick bli en genomkörare för att väcka musklerna.

Sen gick kvällen i ett! Middag, konflikt, nattning, konflikt, vaknade bredvid storisen av att beben skrek, virkade lite (min nya hobby/terapeutiska tid) och sen kvällsmellis på ballen.

Nattis på er och hoppas morgondagen bjuder på sol.

URSÄKTA tuttchocken!!!