Ligger med hans kropp nära mig.
Armar och ben flänger runt i hopp om att hitta en bekväm position/komma till ro.
Jag åker på en smäll eller två men vad gör det...
Jag vyssar, lullar, klappar rytmiskt på rumpan, nynnar och bara är nära.
När den lilla kroppen tillslut har funnit ro tittar jag på de små fina fingrarna.
Klappar och sniffar på den lilla foten.
Smeker det fina lilla huvudet och drar in hans doft. Känner på de mjuka fjuniga hårstråna och finner mitt lugn.
Älskade, vackra, perfekta barn.
Du är kärlek, du är glädje, du gör mig hel.

Klockan är mitt på dagen.
Storisen har lekt massor ute på gården, bebisen vilar just nu och pappan har tvättat och tränat.
Jag? Jag har inte hunnit med knappt ngt alls.
Borsta tänderna, gå till gymmet, raka benen, packa, fylla bilen, städa undan och mysa med Mathias som imorgon åker till Falkenberg för kompishäng.
Allt det där ska jag hinna och här sitter jag och tänker på glass.

Själv (plus barnen) åker vi till Falun imorgon.
Jag är grymt nervös över att beben ska skrika hela vägen som han brukar. Skillnaden är bara att jag då sitter där och tröstar men nu ska jag köra... Damn...
Stress!!!

Okej, idag var det.
Nu gymmet. Där samlar jag energin jag behöver.