Jag har lärt mig att överkänslig är ett ord som beskriver mig mkt väl.
Okej, då finns det två olika sätt att beskriva överkänsliga.

Antingen genom att lägga skulden på dem eller genom att ta ansvar för handlingar som kan påverka bl.a Överkänsliga människor.

Jag har ofta lagt skulden på mig själv: jag kunde varit snällare, jag kunde varit klokare, jag borde har vetat det där, jag borde förstått bättre, jag borde och jag skulle ha....
Självklart ska man alltid utmana sig själv genom att lära känna sina svaga punkter för att lättare göra sig förstådd MEN livet blir liksom så mkt lättare om man ser på sig själv med snälla ögon.

Jag har lärt mig att acceptera min vilja att läsa inte lite för mkt, övertolka lite för ofta, backa vid otrygga broar i relationer jag omger mig med, stanna upp när jag inte förstår mig på människors beteenden osv.
Jag tar åt mig av minsta nickning, blick, suck, skratt osv.
Jag känner in och känner utav. Jag blir sårad oftare och lättare, än vem vet jag inte...

Jag släpper inte så många inpå mig men tar gärna emot många i min famn. Jag vågar helt enkelt inte. Vågar inte visa hur överkänslig jag är.
För visst är det jobbigt för mig men det är också svårt för de (få) som står mig riktigt nära. I perioder kan jag vara krävande, otrygg, undrande, försiktig och skygg.

Jag ställer krav som andra kan förvänta sig av mig och när andra människors uppoffringar/krav inte matchar mina blir det error i mitt huvud. Jag behöver inte ta lika mkt som jag ger men jag vill att det ska vara på samma nivå.

Sådan är jag (och även min storis).
Jag har fått ta mkt skit (främst av mig själv) för hurdan jag är och jag hoppas att genom min kunskap om mig själv kunna hjälpa mitt barn att förstå sig själv snabbare.