Ibland tillåter jag mig själv att känna efter. Liksom öppna portarna till det mest skrämmande som kan tänkas.
Ofta vill jag inte gå dit för det är för mkt att handskas med. Därför låter jag vardagens bestyr att underhålla mig... Vagga mig bort från de tankarna jag knappt vågar fantisera.
Med ikväll så gav jag efter...

Jag tänkte på det privilegium det är att vara mamma till mina två barn.
Här kommer det övermäktiga och sköljer undan benen under mig.

Jag tänker på hur långt men samtidigt kort livet är. Hur skört det oftast är. Hur svårbegripligt det.

Jag tänker på att jag har så kort tid på mig att villkorslöst lära mina barn allt de kan tänkas behöva för att klara resten av sitt liv.
Vi pratar inte 18 år, eller 15 år. Vi pratar fem-sex år som mest är de mottagliga för allt jag vill att de ska veta; all min lycka, all min sorg, alla mina erfarenheter och all min oro, allt farligt men roligt och allt roligt som är jävligt farligt, alla rätt som kommer ur fel och alla fel som förblir fel men en läxa. Allt bra som är dåligt och allt bra men med tillförsikt, allt knasigt och allt spännande... Och där var tiden ute.

Nu orkar barnet inte ta in mer för det är tillslut bara en massa uppmaningar och begränsningar. Detta vill barnet nu testa med egna vingar. Hejdå mamma, tyst nu....

Mamman står skakig och tittar på sitt barn och inser att livet innehåller för många barriärer, gränser, murar, perioder som måste övervinnas av barnet och jag har aldrig haft en suck att hinna lära mitt barn allt.

Så många delar som mitt barn ska överleva och ta sig igenom. Det sköra är att just under dessa läroperioder kan minsta lilla gå fel och jag riskerar att förlora mitt barn till diverse.

Jag kan inte andas.
Jag älskar bortom gränser och jag vet att livet fram till stormen har lagt sig, för barnet, är fylld av risker, faror, gränsland, förvirring och galenskap.

Att önska Att ens barn ska vara lycklig är liksom som ett bonus.

Jag önskar att mina barn överlever livets storm med allt vad det innebär. Att de är trygga nog att stå emot, säga nej, säga ja, stå upp för andra, älska och förlåta, vara modiga, våga luta sig mot andra och i drömmarnas värld mot mig för jag kommer alltid finnas där.

Jag vet inte allt men jag är beredd att ta reda på det för mina barns skull.

Jag drömmer ofta samma dröm bara att den ter sig annorlunda.
Drömmen speglar samma människor och det svåra med dessa dröm har min undergivenhet som en röd tråd.
Jag är ett känslomässigt vrak som är redo att trampa på varje del av mig själv för kärlek/ömhet.
Det finns inget tolkningsbart i människan som återkommer i drömmarna men det som påminner mig om en människa jag inte vill vara är mitt beteende i drömmarna.

Jag vaknar och känner empati med mig själv och är mig själv evigt tacksam för att jag kommit längre.

Idag hade vi inget planerat (dra på trissor...) så vi tog en promenad bort till henriksdalskajen för att spana in den lekpark som håller på att byggas.
Den var inte klar så vi tog den bredvid och där hängde vi en timme.

Sedan hemåt och iväg till svenska glassköket. Inget att hänga i granen så nu vet vi det.

Blev träning för både mig och mathis fast i omgångar.
Jag körde armar, mage och sen 15 min kräkas-av-utmattning-intervaller.

Det tog jag igen med grillat, Dajm och annat gott. Hm...

Aja...nu är det läggdags och jag måste säga att det här med 8 timmars nattsömn är oerhört underskattat.
Loved it! 22-06, wihoooo.