Så var det måndag.
Sol från arla morgon och en femåring som vaknade strax innan sex.
Jag somnade om en stund till medan ha kollade på film.

Efter lämning på dagis satte jag på ngra tvättmaskiner och sedan gick vi ut på en promenad.
Vi pratade om allt möjligt och på ngt sätt landade jag igen.

Har njutit av solen och umgåtts med min man som fått sommarlov och sist men inte minst har jag släääpat mig till gymet och kört ett rygg- och bröstpass.

Nu ska sova!
Nattis på er och dröm fint

Efter låååånga köer kom vi hem.
Blev varken träning eller PW.
Istället åt jag kvällsfrukost och ngra chokladdragerade nötter.
Luras ej, vi köpte godis i Linköping och jag åt tio bitar och mådde sedan illa.

Imorgon är det måndag igen.
Livet ska få en vändning, åter till rutiner, lyfta tungt, gå snabbt och få livsaptiten tillbaka.

Ett tydligt tecken på mitt (och kanske även andras) mående är tröttheten. Jag sov från 22 (igår) till 10 idag och kände mig ff trött. Vaknade bara ngra ggr men ändå.
Olust till allt och ett inre agg mot minsta lilla är också uppenbara tecken.
Men jag hoppas på en vändning...

Nu ska jag ta mig ett bad, det var längesen och känns skönt för kropp och själ.

Ha en härlig natt

Oavsett hur ens inre mår kan det vara skönt att befinna sig ute i solen och titta på sina barn som leker och upptäcker världen.

De är inte längre så många till antalet men ibland dyker känslan upp bakom ett hörn och fäller ett känslomässigt krokben för mig.
Jag tystnar och mitt jag vänder sig inåt, mot mina känsligaste organ.
Min blick möter den sorg som sköljer över mig och vi går en match.
Hjärtat vill sprängas i bitar, tarmarna vrider sig och lungorna jobbar allt häftigare för att kväva mitt inre skrik som vill ut. Ut ur kroppen för att lätta trycket.

Mitt huvud snurrar och ögonen svider av tårarnas brutala framfart.

Där är den känslan som jag hatar att älska och älskar att hata.
Den känsla som skapar intolerans för allt mänskligheten har att bjuda på.

Jag önskar att jag just nu fick ligga i min säng och där bredvid mig skulle ngn som förstår hålla min hand.
Hjälpa mig att förstå stundens sorg.

När man en gång öppnat portarna till sitt inre, frivilligt eller ofrivilligt, går det inte att stänga igen.

Omvärlden kallar det depression, ångestsyndrom, psykos osv.
Jag är övertygad om att det är ngt av det mest friska en människa kan gå igenom.

När jag hamnade i ett läge, förlossningsdepression, då mitt inre inte gick att låsas in längre. Blev jag ngn jag alltid velat vara.

En känsla som jag länge haft är känslan att vara utan ngn jag älskar. Dödsångest, eller bara rädsla över att förlora ngn jag älskar. Den känslan har ökat i styrka...
Jag grips av andnöd, det svartnar för ögonen och det känns som att jag inte kan tänka klart.

Dessa tankar snurrar extra mkt nu när min syster ska iväg.
Jag blir matt av rädsla för att ngt ska hända henne.
Jag försöker stänga av, vara här och nu.

Klockan är halv tio och jag känner mig jumpy.
Speedad med massor av energi.
Vet ej om jag ska köra ett skönt pass på altanen.
Kan ju räcka med 30 min.

Jag gör det!
Stay with me

Jag ser hennes leende framför mig.
Jag minns hennes hår när hon var liten. Jag minns hennes rädslor, hennes osäkerhet, hennes bedjande röst om att få vara nära mig varje gång jag hälsade på, jag minns hennes varma arm runt min hals, jag minns hur hon pratade till mig trots att hon var sömndrucken, jag minns hur jag inte hade tiden för att stanna upp och se henne.
Jag minns hur jag vacklade mellan att älska och bli frustrerad över att bära ett känslomässigt ansvar över att älska villkorslöst.

Jag minns att jag inte alltid längtade efter henne men att jag alltid älskade henne.

Jag vet idag att utan henne kan jag inte andas.
Utan henne är jag förlorad.
Utan henne är jag tom, för evigt.
Det visste jag även då men aldrig i vilken utsträckning.
Men det vet jag nu.

Tiden utan henne är oviktig, oväsentlig för känslan att behöva vara utan henne en enda sekund är det som är avgörande i min kropp.
Jag sörjer varje gång hon kliver utanför min dörr. Jag finner livet orättvist när hon inte är med mig.

Tre veckor eller tre sekunder är detsamma.
Livets alla småkullar, berg och dalar känns gråa utan dina varma ord, ditt vackra leende och din inre styrka.

Varje sekund av varje minut är du en del av mig. Var du än är.

Jag väntar på att skratta vid din sida, min älskade syster.
Du är allt jag behöver.

???

Vissa dagar snurrar tankar, visioner och önskningar mer än andra dagar.
Mitt engagemang flätas samman med drömmen om att bidra till en tillåtande värld för mina barn...för alla barn.

En värld där samhällets normkedjor har krossats av oss bättre vetande.

Ni känner väl till frågan: "vad vill du bli när du blir stor?"
En överväldigande och ngt ångestladdat beroende på när i ålder den frågan ställdes.
Men det är framförallt en öppen fråga som inger hopp om valmöjlighet.
En underliggande frihet...
-du har alla möjligheter att bli vad du vill.

Föds man då till att vara ngt specifikt eller väljer man vem/vad man vill vara eller bli?

Föds man som kvinna/man eller bli man det?
Svaret på den frågan är för mig delikat.
Föds man till ngt är man liksom bunden till det oavsett. Det i sig kräver acceptans från omgivningen.
Blir man ngt (utifrån val, erfarenhet, ålder osv) finns enorm frihet. Valet ger människan rätten och därmed förståelsen inför vad som väljs.

Förstår ni krocken?
Vi vill inge hopp men är otroligt rigida när det kommer till det som människa väljer?!

För mig finns inga regler, den man är är i konstant utveckling MEN den bilden samhället har av en (hur man bör leva och vara) är på ett visst sätt.

Mitt barn bör
födas friskt, med ett kön, hårfärg, etnicitet, ögonfärg, följa vissa kurvor som talar om X för omvärlden, hen bör bli kär i det motsatta könet, inte bli mobbad, klara sin skolgång, inte hamna i riskzon, älska och hata (gärna på samma gång), ha sex vid en okej ålder, skaffa barn osv osv osv.

Det finns, från samhället, inte så många fria val.

Då behöver jag inte fråga mitt barn, då kan jag leverera hen allt om sin framtid.
Glöm fostran, glöm delaktighet eller förståelsen. Det är bara en fasad. Bygg din robot och programmera den.

Eller?

Jag vägrar! Jag vägrar att undvika att se mitt barn.
Jag vägrar.

Jag önskar oss frihet!

Mitt barn är född, det är det enda jag med säkerhet kan fastställa.
Vad mitt barn väljer att vara framöver är ngt som kräver min förståelse och villkorslösa kärlek.

Kan vi låta varandra bli vad vi vill, när vi vill?