När man en gång öppnat portarna till sitt inre, frivilligt eller ofrivilligt, går det inte att stänga igen.

Omvärlden kallar det depression, ångestsyndrom, psykos osv.
Jag är övertygad om att det är ngt av det mest friska en människa kan gå igenom.

När jag hamnade i ett läge, förlossningsdepression, då mitt inre inte gick att låsas in längre. Blev jag ngn jag alltid velat vara.

En känsla som jag länge haft är känslan att vara utan ngn jag älskar. Dödsångest, eller bara rädsla över att förlora ngn jag älskar. Den känslan har ökat i styrka...
Jag grips av andnöd, det svartnar för ögonen och det känns som att jag inte kan tänka klart.

Dessa tankar snurrar extra mkt nu när min syster ska iväg.
Jag blir matt av rädsla för att ngt ska hända henne.
Jag försöker stänga av, vara här och nu.