Idag när jag hade packat ihop mig och barnen för att bege oss till sickla strand ville min storis ha med sig sin leksakspistol.
Ni som känner mig vet kanske min åsikt kring leksakspistoler, krigsspel osv. (Ett inlägg för sig)

Där gick vi; bebisen sovandes i vagnen, jag bärandes på vår picknickväska och storisen längst fram med pistolen i högsta hugg siktandes mot diverse hot som hans fantasi målade upp.

Jag tillät tankarna gå till gårdagens valbesked. Till det monstruösa verklighet som vi vaknade upp till idag. Jag ryser vid blotta tanken och önskar det kunde få vara en mardröm.

Jag lekte med tanken att låta mitt barn bli "vän" med pistolen för att i framtiden kunna skydda sig, sin trygghet och sin identitet.
Jag tittade på mitt lilla barn som inte har ngn aning om vilka de verkliga hoten är. Det behöver han inte, inte så länge jag lever.
Jag känner mig rädd. Inte arg eller sorgsen utan rädd.

Jag fann därmed valet av leksak ngt roligt.

Helt plötsligt kom jag över ngt så sorgligt.
Det finns inga ord just här och nu för ngt som känns så avlägset.

Jag skräms av döden. Jag finner inget så brutalt som att ngn jag älskar ska tas ifrån mig.

Livets sköra fönster håller tyvärr inte livet ut.

Jag vet inte vad jag ska säga. Sorgen över att en för mig så levande människa nu är borta är stor.
Inte för att vi stod varandra nära utan för att hen var en del av min tonårsresa. En känsloresa.

Nu är människan borta.

Klockan 05:00.
Beben vaknar med att gny och spricka upp i ett leende när jag försöker stoppa in nappen.
För att inte väcka alla andra går vi in till ett ljust vardagsrum där solens strålar glatt väller in.

Jag känner mig pigg och lycklig.
Bebisen äter och somnar sött 30 min senare i min famn.

Vissa stunder är så dyrbara. Så vackra.

Fy vad jag kan tycka att det är besvärligt att säga "hej".
För många ett enkelt ord som lättsamt delas ut till ditten och datten men för mig är det allt annat än lätt.

Det finns många kategorier av människor som går under "oklar bekantskap" och därmed sååå svårt att förhålla sig till om man möts.

1. Människor du tränar på samma gym som. Eehh utanför gymmet blir det ku fett awkward att hälsa! Eller?!

2. Människor du har på fejjan men som du i IRL inte har ngn specifik relation till. Eeeh....

3. Andras vänner/bekanta som en har träffat enstaka tillfällen. Hälsa or not?

4. Människor du vill undvika...

Jag är för blyg för det lättsamma. Så om jag inte hälsar vet ni varför! Jag vet helt enkelt inte om jag bör...hahaha

Oh sunny day
Vilken underbar dag!
Fick sova lite extra för min fina sambo som kom upp och tog över på morgonen.

Fick slutligen med mig mina kids ut. Ja, den lilla har ju inte så mkt att säga till om men den storas vilja räcker för alla.
Vi gick till fontänen. Där lekte min älskling i vattnet och jag njöt av solen.
Bebisen var vaken men nöjd.

Efter lunch slöt mathis upp och vi hängde i sjöstan.
Jag bestämde mig då för att kliva av no sugar (som avslutades igår).
En månad är nu över, vi firade med mandelbulle (gjorde mig illamående).
Sen drog jag till gymmet och jag skojar inte när jag säger att jag ville spy. Fyyyy....socker=gift!
Skam dem som ger sig, pyret och jag gick och köpte choklad och lösgodis. Inte heller så gott...fett med besviken!

Äh skitsamma, nu lägger jag mig för imorgon är en proppfull dag med bl.a Fezt hos Järla-mamies! Låter som ett crewnamn...

Min bebis har liksom inte fattat grejen med napp. Eller det har liksom inte funkat. Han suger och nappen har bara åkt in och ut. Fem månader senare kom mamman på att vi kan testa en annan, större, modell.

Och den satt som en smäck.
Mums för både mig och beben. Jag ääääälskar när bebisar snuttar på sin napp. Finns inget gulligare.

Btw så var det en regnbågsnapp, mina ungar är födda med att känna till människors lika värde.

Jag vill önska att alla kvinnor slipper ha mens. Tycker att det är jävulskt onödigt och förbannat jobbigt så jag vill kunna trolla bort det.

Jag önskar mig ngra timmars sömn. Om jag lovar att vara snällare, gulligare, trevligare, äta mina grönsaker osv borde jag väl få sova lite inatt?!

Jag önskar mig även att det snart blir nästa v så jag kan få moffa i mig choklad.
Jumjum, som jag har väntat.

Äh nu går jag och lägger mig

Jomenvisst hörni,
Denna dagen trodde jag skulle bli min sista. For sure.
Men äsch, jag ger det en chans till.
Som på gymmet: man har alltid mer att ge.

Jag piggnade på mig efter min PW och snack med systra mi.
Jag blev glad, svettig, pigg och liksom pepp.
Mötte upp storisen och Mathias på Ekbacken där även grannen var med sina kids.
Barnen lekte och jag peppade för gymmet.

Landade där och körde ett mellanhårt benpass. Loving My legs, yes!
Efter mat och nattning hängde jag och mannen framför tvn och till ett avsnitt av Games of thrones.

Nu har jag tagit mina ZMA tabletter och hoppas på att lugna ner kroppen inför natten.

God natt till er alla