Nu har vi varit hemma i tre dagar.
Plutt är sex dagar och livet är ett härligt kaos.
Allt går i ett och jag är i en dimma.
Jag tror inte ens att jag pratar särskilt mkt.
Amningskoma och en omställning som får mina känslor att åka upp-och nedskjutet.
Jag ser min stora älskling strosa omkring utan att jag knappt får chans att hålla om honom.
Sen den lille som behöver mat (främst) hela tiden, nonstop.
Amning alltså...det ska jag ta och skriva lite om.
Kan ju säga så här: att bli uppskuren och knappt kunna andas är piece of cake jämfört med denna skit.

Beben gillar inte att ligga själv så ngn (jag försöker låta bli och tar den kvarten till att pussa på mitt andra barn) har honom i famnen.
På natten ligger jag nära nära för att ta igen.

Jag går runt som en lodis och hinner endast kissa och borsta tänderna på en dag.
Tröjorna jag bär är ständigt blöta av allt rinnande och orkar knappt bry mig.
Tur mamma har varit här i ngra dagar och backat upp med allt från mat till att leka med det större barnet.
Gosh... En vardag känns lååååångt bort.

Må gott