Ni vet allt om lyckan...

Nu kan vi nämna det motsatta, det som äter en innifrån. Det där smärtsamma.

Dålig sömn följs av taskigt tålamod som följs av kollisioner som kunde ha hanterats bättre. Detta i sin tur följs av ett ledset barn som resulterar i en smärta i mig som saknar slut.
Att gränsa sitt barn är ett måste, en viktig del av livet som kommer lära de små att älska sig själva.
Men min mening är att man kan alltid gränsa med kärlek... Och visst går det till den dagen då energin är slut och det räcker med "goddag yxskaft" och man brinner i huvudet.

Där är jag, dåligt samvete och känslan av att vara världens i särklass sämsta mamma.
Den känslan kanske också är viktig och fyller sin funktion. Vem vet?