The story of tomorrow.
Domen har redan slagit ner på min mark men imorgon kommer den slutgiltigt.
Känns som att jag behöver rusta mig, om jag ändå kunde.
Vid min sida har jag de jag älskar.

Ni vet alla om läget i den sthlmsförort där unga hjärtan brinner utav orättvisor och hopplöshet.
På samma plats brinner ordninges hjärtan. Människor utan mandat men klädda i vapen är placerade att mota generationer av orättvisa och socialt utanförskap.

I dessa hjärtan finns rädslan. Det enda de har gemensamt är att de är på samma plats och att de sparkar och slår uppåt, i luften.

Det brinner i mitt hjärta då jag känner vanmakt. Jag önskar kraften fanns att mobilisera och samlas på plats. Stötta och mota utan vapen. Finnas som medmänniskor och bevittna, visa solidaritet och sympati.
Men det gör vi så klart inte... Vi tittar med stora ögon och knappt reflekterar i längre stunder.

Utöver min vanmakt blir jag skrämd av människors uttryck för okunskap. De som pläderar för sin rätt att uppmana till "vi och dem". Hur kan man ta sig rätten och uttala sig om huruvida dessa ska skickas hem eller skjutas?!

Det är lika troligt/lagligt/rätt att skjuta/skicka hem husbyungdomar/upprorsmakare som att skjuta/depprtera människor som uttalar sig rasistiskt och hatiskt.
Det är ett påstående som är inte ens kan pratas om.

Lösningen på upproren i Husby kan inte lösas med att ngra deporteras.
Om vi skulle deportera människor så fort ett brott begicks skulle många behöva packa väskan.

Jag rättfärdigar bilbränder lika mycket som att jag rättfärdigar fattigdom och utanförskap.

Jag frågar mig ständigt var folk tar vägen med sin sorg?
Hur gör vi, vuxna som barn?
Vem ger oss hopp, vem lyfter bördan,vem säger de rätta sakerna?

Jag bottnar ofta i att vi i mångt och mycket är ensamma. Speciellt i vår sorg och i våra kriser.
Oavsett vad som sägs och alla kloka ord behöver sorgens eld få brinna i oss till den dör ut och kvar bli askan.

Vi behöver klappa om oss själva. I vår ensamhet.

Sorg och ilska, samma sida av samma mynt! Jag kan inte längre låtsas...
Dags för bearbetning...
Sorg.

...that watch ESC...
Alltså, min fb har blivit pippat sen kl åtta av människor som pratar uti intet om diverse bidrag och utföranden?!?!!?? WTFFFFF?!
Prata med varandra istället!

Helvetes idioti. Tänker inte logga in på fb förrän imorgon och då skrolla förbi allt shit.
Så nu har jag rensat. Juste jag glömde säga en sak: JAG HATAR MELODIFESTIVALEN OCH ALLT SOM HÖR TILL!!!!!!

För övrigt en bra dag! Häng med familjen och fin kompis. Sushi och king of thrones.

Japp, mitt huvud håller på att explodera. Gå i bitar...
Jag hatar huvudvärk. Jag står ut med smärta men huvudvärk går fetbort!

Lång dag på jobbet. Planeringsdag med verksamhetsdialog och sedan fortbildning med polarna. Olle Waller var vår gäst och för en som brinner för ämnet så tyckte jag det var en trevligt timme.

Träningen nollades idag. Kör imorgon istället. Squat:a lite...

God natt på er

Skoja bara såklart!
Jobba inte ihjäl er, inte nu iaf. Vi måste ju kunna slita ett par hundra år till.
Hur som haver, jag har jobbat idag. Effektiv som få!
Tog en promis hem och sen gick jag till gymmet för ett lugnt pass.
Rygg, 15 min cykel och stretch fick bli dagens.
Känner mig ff orklös och jävligt förslavad under min kropp just nu. Jag brukar piska mig själv och slita hårdare än vad jag tror att jag orkar men nu säger kroppen STOPP!
Vi minsta ansträngning tar jag slut.
Har dock accepterat mitt öde och anpassat min träning. Inga Max-vikter utan bara träna för att bibehålla.

Imorgon kör Olle Waller miniföreläsning hos oss. Kul va?
Jag är förberedd med alla mina frågor...haha

Be nice and sleep tight

Jag kräks.
Vill ha svar.
Vill inte oroa mig ständigt. Vill bara kunna slappna av för en sekund.
Jag kunde inte veta känslan innan men nu vet jag. Jag Har lärt mig.
För första gången längtar jagefter helgjobb. Bara för att få tiden att gå...