The story of tomorrow.
Domen har redan slagit ner på min mark men imorgon kommer den slutgiltigt.
Känns som att jag behöver rusta mig, om jag ändå kunde.
Vid min sida har jag de jag älskar.

Ni vet alla om läget i den sthlmsförort där unga hjärtan brinner utav orättvisor och hopplöshet.
På samma plats brinner ordninges hjärtan. Människor utan mandat men klädda i vapen är placerade att mota generationer av orättvisa och socialt utanförskap.

I dessa hjärtan finns rädslan. Det enda de har gemensamt är att de är på samma plats och att de sparkar och slår uppåt, i luften.

Det brinner i mitt hjärta då jag känner vanmakt. Jag önskar kraften fanns att mobilisera och samlas på plats. Stötta och mota utan vapen. Finnas som medmänniskor och bevittna, visa solidaritet och sympati.
Men det gör vi så klart inte... Vi tittar med stora ögon och knappt reflekterar i längre stunder.

Utöver min vanmakt blir jag skrämd av människors uttryck för okunskap. De som pläderar för sin rätt att uppmana till "vi och dem". Hur kan man ta sig rätten och uttala sig om huruvida dessa ska skickas hem eller skjutas?!

Det är lika troligt/lagligt/rätt att skjuta/skicka hem husbyungdomar/upprorsmakare som att skjuta/depprtera människor som uttalar sig rasistiskt och hatiskt.
Det är ett påstående som är inte ens kan pratas om.

Lösningen på upproren i Husby kan inte lösas med att ngra deporteras.
Om vi skulle deportera människor så fort ett brott begicks skulle många behöva packa väskan.

Jag rättfärdigar bilbränder lika mycket som att jag rättfärdigar fattigdom och utanförskap.