Igår var bröllopet. Vackert och otroligt kul att bevittna ännu en vän satsa allt på kärleken. Trots kalla vindar sken solen och vi höll oss varma genom gott umgänge. Kl elva var jag hemma vilket var skönt, det räckte.

Idag har jag pendlat, fram och tillbaka...upp och ner.
Jag ser inte de mest självklara, jag känner inte orden som brukar trygga. De ord som finns i det trygga. De har ännu inte visat sig. Det känns extra ensamt och vilset.
Från andra håll kommer varma pustar som ger mig kärlek, som levererar den empati och förståelse som gör mig lugn och låter mig sörja. Då tittar jag stigen igen. Jag snyter mig och får tårarna borttorkade och vandrar ngra steg till. Det klarar jag.

Idag vill jag självklart hylla mina starka kvinnor. Världens kvinnor. Mig själv och det som gjorts för att jag ska kunna leva relativt fri från hot och våld. Ha säger ni... Det finns kring oss, dagligen men från mitt perspektiv är allt relativt beroende på var du lever.

Bortsett från det som står ovan är tankarna rätt spridda nu.
Nerverna sitter utanpå och hjärtat bär jag ngt varsamt men även ngt slarvigt i hopp om att det ska trilla ur mina händer.
Jag tänker dåliga tankar, fördömer och tar avstånd från allt.
Ser inte meningen med uppgivna och tafatta möten. Ser ingen tröst i att få höra klämkäcka fraser. Vill inte höra att jag är föremål för stor kärlek.
Vill inte, kan inte!

Helst vill jag kasta min telefon i närmaste brunn och låta mig själv förbli anonym även för de jag nyss brydde mig mkt om.
Låta de människor som just nu inte vet hur de ska föra sig omkring mig slippa tänka på det. De som tror sig vara nära men just nu inte når mig kan få leva med sina idéer medan jag slipper möta deras klet.

Sån är jag just nu. Jag vet inte vad jag sörjer mest men minnet av mig själv gör sig påmind. Angenämt att mötas igen...

Jag är överväldigad och tacksam över min familjs närhet senaste dagarna.
Hur många gånger har jag inte rasat, fallit handlöst, gått sönder osv dessa två dagar och varje gång har ni funnits där som mitt skyddsnät.
Tagit emot, baddat mina sår, torkat mina tårar och varsamt ställt mig åter på vingliga ben.

Tack min älskade sambo, tack syster, tack mamma och pappa.
Extra tack till syster som höll min hand och mitt hjärta på det bästa sättet.
För att du delade sorgen med mig.

Känner så mkt kärlek och uppbackning. Jag går inte på moln men där jag är skiner solen och jag kommer våga drömma mig uppåt igen tids nog.

Idag har pyret varit hemma men jag åkte till jobbet ett tag iaf.
Rätt märklig dag på jobbet med diverse möten, insikter och tung information.

Väl hemma efter läkarbesöket somnade jag som en liten spädgris. Vaknade en stund senare av att min älskade hubby roade sonen och lät mig vila. Han är underbar och när jag behöver honom så står han där orubblig. Han gjorde även en fantastisk grej idag som fick mitt hjärta att svämma över.

Sen väckte han mig och frågade om jag ville gå till gymmet...
Älskade människa!
Så jag gick och körde bröst och intervaller, kände mig otroligt stark igen... Så jävla glad!!!!

Nu ska jag mysa och bara va.

Falun har idag levererat sol och snötäckta landskap. Vackert som just Dalarna kan vara.

Imorgon drar Vasaloppet igång och vi rullar hemåt med våran icke så hel bil.
På måndag väntar jobb, dagis och rutiner. Träningen ska återupptas redan imorgon.
Falun har fått mig på sköna ätartankar så denna vecka ska jag göra mitt yttersta att räta till kosten så gott jag kan.
Nästa helg väntar ett bröllop... Wuhuuu!
Jag ska vara galaklädd... Eh... Det räcker väl med finklädd!
Kul ska det bli!

Ännu en dag, ännu en solig dag.
Mysigt och lugnt gav vi oss iväg mot Falun. Efter många stopp kom vi fram till den lille gullungen.
Han är så fasligt söt så jag blir alltid lite tagen och måste pussa livet ur honom.

Efter fika tog vi oss hemma där jag gick loss på mamis skafferi... Hm....
God mat och ännu mer fika ligger jag nu här med Rodriguez i öronen och värmer ryggen.
Nu tar vi helg kära vänner, myser och göttar oss.