Igår var bröllopet. Vackert och otroligt kul att bevittna ännu en vän satsa allt på kärleken. Trots kalla vindar sken solen och vi höll oss varma genom gott umgänge. Kl elva var jag hemma vilket var skönt, det räckte.

Idag har jag pendlat, fram och tillbaka...upp och ner.
Jag ser inte de mest självklara, jag känner inte orden som brukar trygga. De ord som finns i det trygga. De har ännu inte visat sig. Det känns extra ensamt och vilset.
Från andra håll kommer varma pustar som ger mig kärlek, som levererar den empati och förståelse som gör mig lugn och låter mig sörja. Då tittar jag stigen igen. Jag snyter mig och får tårarna borttorkade och vandrar ngra steg till. Det klarar jag.