Idag vill jag självklart hylla mina starka kvinnor. Världens kvinnor. Mig själv och det som gjorts för att jag ska kunna leva relativt fri från hot och våld. Ha säger ni... Det finns kring oss, dagligen men från mitt perspektiv är allt relativt beroende på var du lever.

Bortsett från det som står ovan är tankarna rätt spridda nu.
Nerverna sitter utanpå och hjärtat bär jag ngt varsamt men även ngt slarvigt i hopp om att det ska trilla ur mina händer.
Jag tänker dåliga tankar, fördömer och tar avstånd från allt.
Ser inte meningen med uppgivna och tafatta möten. Ser ingen tröst i att få höra klämkäcka fraser. Vill inte höra att jag är föremål för stor kärlek.
Vill inte, kan inte!

Helst vill jag kasta min telefon i närmaste brunn och låta mig själv förbli anonym även för de jag nyss brydde mig mkt om.
Låta de människor som just nu inte vet hur de ska föra sig omkring mig slippa tänka på det. De som tror sig vara nära men just nu inte når mig kan få leva med sina idéer medan jag slipper möta deras klet.

Sån är jag just nu. Jag vet inte vad jag sörjer mest men minnet av mig själv gör sig påmind. Angenämt att mötas igen...