Igår åkte vi äntligen iväg till Laanta Lanta festivalen i Oldtown. Vår vän på not a toy uppmanade oss att göra det så vi satte oss på moppen och brummade iväg. En 30 minuters resa och jag älskade allt jag såg. Inte för att det nödvändigtvis var vackert men för att man såg bortom turismens kraftfält för en stund. Vi åkte förbi djungeln och längs vägen fick vi bevittna hur människor levde. Hyddor är att överdriva, här levde vissa i egengjorda plåthus. Men vips kunde ett jättefint hus poppa upp vars dörr stod öppen och där fanns inga möbler. Djur och barn strövade omkring i gruset/leran och lekte. Här fanns inte den senaste dockvagnen eller trettio miljoner leksaker. Min kropp fylldes av kärlek gentemot det jag såg. Det finns ett liv utanför det vi upplever. Människor lever och jag har försökt sluta tycka synd om dem för det är att undervärdera allt de har. Vill inte ha den synen på mina medmänniskor för vem säger att vi är så lyckliga för att vi har allt vi har. Jag kände mig tacksam över att kunna resa och uppleva mina åsikter in action, genom att uppleva en kort sekund av deras liv. Låter det som att jag har testat röka örter från moder jord??? Känslan var ren, även om den är svårt att förklara. På festivalen såg vi massor av muslimska familjer. Det syns långa vägar pga deras kläder och huvudbonader. Det som dock fick mig förkrossad var att vissa hade satt slöja på deras döttrar som knappt var ett år. Att de stirrade ut mig och min syster var en sak men slöja på en bebis är där min gräns går för yttrandefrihet av religion. Hell no!!!! Nu är vi i Phuket och det får bli ett inlägg för sig.